Att till slut ge upp!

Så blev det så att vi till slut nådde slutstationen och blev tvungna att kliva av. Med sorg i hjärtat över att livet och vår familj inte blev som vi hade planerat och drömt om tillsammans. Men också med en tacksamhet att vi ändå fick vår Liv. 

Nio insättningar med sammanlagt elva ägg som alltid såg så fina ut men som vägrade att stanna kvar. Konstigt hur det kan bli när det gick så lätt med Liv som satte sig på första försöket.

Det är så mycket känslor som jag har gått med i över tre år. Vi har pendlat mellan hopp och förtvivlan och rest oss upp gång på gång och tagit nya tag och sett framåt. Efter sjunde försöket rasade jag för mycket men fick hjälp via jobbet och fick gå och prata med en underbar människa som hjälpte mig att acceptera att det är okej med alla känslor. Hon hjälpte mig mycket med "tänket".

Jag har varit bitter,  avundsjuk och ibland också missunnsam på andra som blivit gravida. Det är svårt för andra att förstå alla känslor man tvingas brottas med. Jag vill inte jämföra olika smärtor för ens egen sorg är ju alltid den värsta men jag kan tycka att det känns futtigt när någon t ex uttrycker att man kämpat för att man försökt bli gravid några månader. 

För att orka gå igenom det vi har gjort och för att orka se framåt så har jag blivit ganska egoistisk och prioriterat bort saker. Just för att jag inte haft energi till allt. Jag har fyllt på min energi tillsammans med Lars och Liv och många gånger försvunnit in i målandet och renoveringar för att få något annat att tänka på men också för att få tid för mina egna tankar. Det är mycket jag inte har orkat som andra aldrig kan förstå. Jag vill inte att man ska tycka synd om oss för det hjälper inte men det kan förklara lite varför jag valt bort vissa saker. 

Jag har varit så arg på min kropp som inte velat acceptera våra fina ägg. Som motarbetat det som ska vara det mest självklara och naturligaste i världen. Att träna har för mig blivit ett sätt att visa att den inte kan göra riktigt som den vill med mig. Än har jag lite makt kvar över den.

Det vi har gått igenom har stärkt mig på något vis. Jag är starkare nu än jag någonsin har varit även om jag fortfarande kan bli väldigt liten. Det kommer nog alltid finnas en sorg över att det inte blev som vi hade tänkt men nu vet jag att vi har gjort allt vi kunnat. Det kanske på ett lättare sätt kan hjälpa mig att acceptera. 

Det är lätt att känna sig vilsen när man går på krokiga vägar och inte riktigt vet vart man är på väg eller vad som väntar. Det är lätt att tappa sig själv och glömma bort varandra men jag har alltid haft en trygg hand att hålla i och som hjälper mig hitta rätt på vägen igen. Tillsammans har vi varit med om så mycket att det är svårt att inte känna en stor ödmjukhet och den största respekten för varandra. Och vi fick ju faktiskt den vackaste kärleken av dom alla! 

Tufft år!

Det senaste året har varit ganska tufft så här i efterhand. När någon frågat mig hur jag/vi orkat så har jag svarat att det fysiska och psykiska med alla ivf-behandlingar vet jag att man kan reparera. Jag har tyckt att det ekonomiska har varit jobbigare på något vis. För vem av er skulle lägga så mycket pengar på något som man inte ens vet att man kommer att få. Tror ingen bara sådär skulle lägga tusentals kronor och inte förvänta sig att få något tillbaka som vi har fått gjort om och om igen. Ett självvalt val såklart men inte utan att det ger oss en del tankar. Och nu kändes det på något vis att jag fått nog av att inte styra mitt eget liv utan låtit livet styras utifrån t ex ägglossningar, spraystarter, äggplock, semesterstängningar och julstängningar.

Var så trött och nere förra helgen och på måndagen ville jag bara bort från allt. Började titta på resor och blev mer och mer sugen på att dra iväg. På tisdagen beställde jag tid för vaccination till Liv och tänkte att om vi inte bokar så är hon i alla fall vaccinerad. Men på onsdag kväll beställde vi resa, på torsdagen fixade vi nya pass och på fredagen fick Liv sin första spruta av två. 

Resan kostar en hel del, det ska jag inte förneka men jag tänker att det är en investering. En investering för oss som familj och för oss som par. Tror att det är det här vi behöver just nu, mitt i allt det jobbiga. Att få komma bort och bara rå om varandra. 
Jag längtar!! 
Vi längtar!!

Att vara på väg att ge upp.

Här kommer ett väldigt personligt inlägg. Ni som hoppas på ett inlägg om renoveringar och projekt får sluta att läsa här för detta kommer att handla om något helt annat.

Jag tänkte berätta om en resa. Vår resa mot ett barn till och ett syskon till Liv. Om man ska ta det ända från början så får vi börja vid sommaren 2007! Då bestämde vi att vi skulle skaffa barn. Och skaffa barn verkade enkelt, det verkade ju så iallafall för alla andra. Jag var inte så stressad utan gav det 1,5 år innan vi började fundera om det var något som inte stämde. Vi började en fertilitetsutredning och den visade att vi skulle ha svårt att få barn på det vanliga viset, pga manlig faktor. Vi blev rekommenderade att vi skulle prova ivf, provrörsbehandling. 

Våren 2009, medan vi stod i kö för att starta, blev jag sjuk, riktigt sjuk i hypertyreos, överfunktion i sköldkörteln. Men vi hann ändå med ett möte på fertilitetsmottagningen innan vi fick beskedet att vi inte skulle få börja ivf-behandlingen med de mediciner jag åt. Så vi skulle avvakta över sommaren och se om jag fortfarande åt medicinen. Vi fick tid hos endorkrin i juni och man ansåg att jag skulle få medicineras i flera år, och kanske inte ens bli bra. Den bästa jag kunde göra var att ta bort sköldkörteln. Så i januari 2010 opererades jag och under våren fick vi äntligen dra igång. Först nedreglering i tre veckor i form av nässpray, man kan likna det med att gå in i klimakteriet och äggen går i vila. Sedan injektioner i magen i ca 10 dagar. Under tiden gör man flera undersökningar för att se att allt ser bra ut. Efter ca 12 dagar plockar man ut äggen, befruktar dom och låter de odlas i fem dagar. Därefter insättning. Resultatet, på första försöket, är vår älskade Liv. 

Den omgången blev det också två ägg i frysen som vi kunde använda till syskon. Och för ett år sedan bestämde vi att försöka bli gravida igen. Första ägget tinades och såg fint ut och sattes in i februari. Någon dag innan testdagen vi fått från kliniken plussade jag, men väldigt svagt. Och någon dag senare kom blödningen. 

Andra försöket gjorde vi i maj, precis samma datum som Liv vart placerad i min livmoder. Ett turdatum tänkte vi. Det gällde bara en gång för inte heller denna gång ville embryot stanna kvar. 

Nu skulle vi ta ett nytt beslut. Börja om från början med hela proceduren spray-sprutor-äggplock. Beslutet var inte så svårt. Under semestern började vi vår andra ivf-behandling. När det var dax att kolla äggblåsorna när jag sprutat några dagar såg man att det inte fanns så många äggblåsor och risken att det inte skulle finnas några ägg var stor så vi bestämde oss för att avbryta. 

Jag fick ta ett prov för att kolla äggreserven. Den visade att jag hade sämre äggreserv än normalt för en kvinna i min ålder så att vänta och skjuta fram en ny start var inte aktuellt så månaden efter drog vi igång igen. Med tre veckor nedreglering och sprutor med en annan medicin. Denna gång blev det ett bättre resultat och man kunde plock ut sex ägg. Fem av dessa blev befruktade men efter fem dagars odling fanns bara tre stycken kvar. De andra hade stannat i sin utveckling och kasserats. 

På min födelsedag satte man in ett guldägg. Det kändes så lovande och kanske skulle det bli världens bästa present...På dag nio kom mensen och ett nytt misslyckande var ett faktum. Trösten vi hade var att i frysen i Falun låg två lika fina ägg och väntade. När vi kom dit för nästa återinföring, helt nyligen, hade de fått tina upp båda för det första hade inte klarat upptiningen. Då var det som någon drog ner rullgardinen för oss. Vi kom dit med höga förväntningar och en känsla av att NU var det väl ändå vår tur. Men åkte därifrån med noll tilltro på att det skulle lyckas. Och mycket riktigt, även denna gång gick det inte vägen. 

Nu står vi inför valet igen, att börja en ny ivf-behandling. Ett beslut som inte är helt enkelt att ta. Vi vill inget hellre än att få ett barn till och kunna ge ett syskon till Liv. Men förutom den fysiska och psykiska biten har vi den ekonomiska aspekten. Varje frysåterföring kostar 10000 kr per gång. En ivf-behandling med ett färskförsök går på 27000 kr med medicinerna. Vi har redan nu lagt 55000 på...ingenting och fanns det garantier för att det skulle lyckas nästa gång så skulle vi inte tveka.

Ja, det var vår resa. Kanske fortsätter den eller så har den nu nått sin slutstation och det är dax för oss att kliva av.