Idag har jag gjort min första dag på jobbet efter drygt ett och ett halvt års föräldraledighet! Och igår kväll, när jag insåg att alla lediga dagar med Liv var slut, kom det över mig, det dåliga samvetet. Dåligt samvete för att jag inte har sjungit och ramsat med Liv så mycket, att vi inte har varit på öppna förskolan mer än ett fåtal gånger, att vi inte har varit på babysim som alla andra och att hon inte har fått gunga alla gånger hon velat. Allt sånt som man inte kan göra något åt nu! Ena stunden har man all tid i världen att göra allt det där men helt plötsligt är den underbara tiden över. Vår Liv är den underbaraste av alla och jag vet att vi gjort ett bra jobb. Hon är nyfiken, trygg, social, nickar tack när hon får något av oss och ger slängpussar när man åker ifrån henne. Jag hoppas att hon förlåter oss för allt vi inte har gjort med henne och istället kan känna glädje för all tid som vi har spenderat tillsammans, som en familj. För i slutändan är det väl ändå det som är det viktigaste, tiden man får tillsammans och all kärlek som finns i vår lilla familj!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Hon kan nog inte önska sej bättre föräldrar än hon har.
Det har hon sagt till mej.
kram Jan..
Klart hon har det bra å dä dåliga samvetet får vi ju leva med resten av livet. Jag ramsar å sjunger inte, det kan de göra i skolan. =) öppna förskolan hann vi inte med då vår stackare började skolan 3 dagar efter 1 årsdagen, herregud du har ju vart hemma en evighet!!! Dä kommer bli så bra så!!! Njut av din "fritid" när du jobbar och njut av tiden tillsammans, samla ny energi gör man bra på jobbet. Gör som jag ta en halv föräldradag när du stänger och vips var du hemma tidigt, har vart jätteskönt att kunna göra så. / Cicci
Förstår precis vad du menar. Det dåliga föräldrasamvetet som alltid finns där....av lite konstiga anledningar kan det tyckas. Speciellt över sådant som andra tycks göra men som man själv inte gör. Jag har dåligt samvete för att jag inte pratar konstant med John (alltså ger honom ett ständigt språk att lära av), att jag går och tränar på kvällarna och då har jag varit med honom hela dagen ju! :-) Till exempel. Jag tror faktiskt att det är så det är och att det dåliga samvetet över löjliga saker vittnar om att vi är bra föräldrar faktiskt. Att vi bryr oss så mycket om våra barn att vi vill spendera varenda minut med dem. Huvudsaken är att man är tillsammans med sina barn inte vad man gör om du förstår vad jag menar. Och att ni är bra föräldrar och gör ett riktigt bra jobb, de vet jag! :-)
Kram på er allihopa!/Emma
emmasnotskal.wordpress.com
Vad gulliga ni är, fick en tår i ögat när jag läste!! Skönt att höra att man inte är ensam om att ha dåligt samvete för sitt barn!
Ja, jag är otroligt tacksam över att jag har kunnat vara hemma så länge. Jag börjar också med att bara jobba 80 %, ledig en hel dag och dessutom slutar tidigt en dag. Så ska verkligen ta till vara på den tiden också!!
Stor kram på er!!!
... och sen fyller den lilla krabaten sju och börjar första klass och man undrar "vart har jag varit de senaste 6½ åren"? Åren försvann lika snabbt som semesterlönen. När lillan fyller femton och förklarar sej byxmyndig och inte längre åker med mamma och pappa på semester så kommer samvetet igen. "Varför har vi inte gjort och varit på alla dessa barnställen som finns"? Sen när artonårsdagen kommer, står man plötsligt där med en vuxen framför sej och tänker "Är detta verkligen mitt barn"? Vissa saker som man varit med om med sitt barn börjar bli lite vaga minnen och samvetet kommer igen, man skulle tagit mer kort, skrivit ner roliga saker som sagts osv. Har så sakteliga kommit fram till att detta hör till som föräldrer, det är bara att hoppas att man en dag får bekräftat att det man verkligen har gjort betyder mer än det man inte gjorde. Jag lever fortfarande i den förhoppningen iallafall =)Och jag tror att det som uppskattas mest i slutändan är närvarande föräldrar...
Stor kram från syster yster
Ja, varför blir man alltid så himla efterklok?? Man tycker man gör allt det där för att kunna minnas senare men aldrig att man gjort "nog", det kommer säkert alltid vara nåt som man missat och som man grämer sig för! Jag har fortfarande "ångest" över att man inte tog mer kort på bb (men det va ju inte så lätt) tex.
Som du säger, man får ju hoppas att hon uppskattar att vi varit närvarande och att vi fortsätter vara det! Och sen får man kanske börja tänka lite oftare att man gör så gott man kan, och att man inte är några mirakelföräldrar!
KRAM!!
Skicka en kommentar